WEASE

Satt i vardagsrummet när mamma kollade på Spårlöst. Kollade lite i slutet av programet. Även fast jag kanske bara sett 5 minuter av slutet så börjar jag alltid gråta när 'barnen' hittar sina biologiska föräldrar. Eller gråta kanske är att överdriva. Men lite gråtmild med några rullande tårar. Usch det är så stort. Samma sak som nu när jag sitter och småtittar på Rosa Bandet Galan. Alla sånna slags galor gör ju att man blir helt orkeslös. Det tar fetaste kraften att klara av att se ett sånt program för mig. Usch. Så hemskt, stackars alla människor som är drabbade. Finns ju inte riktigt ord.