Behave, you little toddler
Att föra över pengarna från norska banken till min svenska är någonting som jag dragit mig för, i två månader. Anledningen är nog främst att jag är medveten om att en känsla av besvikelse kommer sprida sig i mig, ända in i märgen. Att vara borta i nästan 4 månader och komma hem med ett ihopskrapat sparkapital som går att likna vid en månadslön i sverige, det känns. Och det känns på ett ångestframkallande sätt. Den norska drömmen gick inte att finna för mig. Eller berodde det på ren otur, otajmade tillfällen och en uppgivenhet som infann sig lite för tidigt hos mig?
Det är först nu, två månader efter att jag flyttade där ifrån som jag inser hur mycket de månaderna gav mig. (Livet handlar ju trots allt inte bara om att tjäna så mycket pengar som möjligt, åtminstone inte när det gäller för mig.) De månaderna jag levde i Oslo har gett mig insikt i mycket. Jag klarade av att bo ensam (tillsammans med 11 stycken andra) i en vad jag skulle vilja beskriva med det målande ordet knarkarkvart. (Tänk er valfritt rum ur Trainspotting så är ni i närheten av hur miserabelt det såg ut i första lägenheten.) Anledningen till att jag stod ut med att bo i en lägenhet där inbrott när alla var hemma förekom, där mögelstanken slog emot när man kom in i hallen och där sena nätter med för mycket öl var ett faktum är tack vare att jag hade min fina Kajsa vid min sida. Det betydde mycket, att åka med henne gav mig ett lugn. Jag har alltid en bit av mitt ”hemifrån” med henne.
Andra saker jag lärde mig när vi bodde i Oslo var att inte ta saker så allvarligt och att allting på något vis alltid går att fixa. Det finns alltid flera alternativ än det man just är fixerad vid för stunden. Det gäller bara att lära sig öppna ögonen och upptäcka att det finns fler vyer och lära sig att se situationer ut flera perspektiv. Dessutom vet jag inte hur många människor man bekantade sig med där borta i grannlandet. Tillslut släppte alla barriärer och att prata med nya människor var inget hinder för mig längre. Vilket ananrs kan va ganska jobbigt för mig.
Det tråkiga är bara att jag i vanans tecken snabbt faller tillbaka till livet man skapat hela sin uppväxt, här hemma i Linköping. Här finns en roll att falla in och tillbaka i. Folk tror sig veta exakt hur man ska bete sig och se ut. Jag är lite trött på det nu. Jag menar, alla utvecklas vi ju med årens gång, man ändrar sätt och tycke.
När de spärrar jag satte för mig själv som liten kommer tillbaka än en gång för att blockera mig och jag åter igen blir den där enligt mig blyga, i vissa situationer lite smått osäkra personen blir jag nästan förbannad på mig själv. Kan jag inte bara komma över det? Fast det är ju bara utåt, inne i huvudet har jag helt klart min egen bild av saker & ting, vad jag tycker om och värdesätter. Men jag förmår mig inte att få det ur mig, det går inte att sätta konkreta ord på vad jag har för visioner men dom finns här inne, välbevarade…