WEASE

 I mitt liv har jag särskilt en människa som till och från snuddat vid min vardag lite extra mycket. Då blir det också extra svårt när man väljer att inte låta den personen få fortsätta ha en del i vardagslunken. 

Ibland kan det vara till fördel att inte ses för att kunna ha kvar de där speciella bandan som man har till somliga

Och hur kommer det sig att hur mycket tiden än tickar så finns känslorna alltid kvar för den personen som var först med att fånga min kärlek? Någon som jag idag inte ens känner eller vet vad han längre tänker. Någon som jag för länge sen kommit över och nu ser som en bekant främling. Varför tänker jag på han ibland när jag inte ens vet vem det är?

Jo för att jag är en tänkare. En grubblare som är expert på att flyga in i minnenas värld. Bygga upp tankar och drömmar baserade på fiktion. 

Egentligen är huvudpersonen inte den viktiga i sig utan minnena runt omkring allt. Minnena om hur jag fick hans msn-adress från en tjej i skolan, minst lika kär i honom som jag själv var. Minnena om när vi ett par år senare promenerade omkring på gatorna där vi vuxit upp. Minnen om hur jag följde med när han skulle köpa en begagnad gitarr från en blocketannons i en lägenhet i Berga.

Då när de här minnena skapades var jag en av alla tonåringar som inte hade en aning om livet, som inte visste att den bästa tiden som fanns var där och då. Det va väl inte någonting man kunnat tro när man stod där lutad mot ett elskåp vid Preem i väntan på att han skulle komma mötandes redo för en av alla promenader. När ipoden spelade 70-talsmusik och hjärtat va skört som glas. Inte visste jag att de skulle bli minnen för livet, de kalla höstkvällarna.