WEASE

Sommartid<3

Och en totalt asfräsch människa.
Har fått en thing för honom igen.

En flitigt citerad förklaring är att ordet lagom härstammar från det gamla bondesamhällets måltider, då alla på gården åt från samma gryta och drack ur samma bägare.
Då ville det till att det räckte laget om. Detta är dock en myt. Svenska Akademiens ordbok listar etymologin som en åldrad böjningsform av lag där ändelsen -um i fornsvenskan angav dativ i pluralis
(jämför till exempel uttrycket honom).

Ursprungsbetydelsen av laghum, som var den vanligaste stavningen, var enligt lagen, lagligen. Det behöver inte nödvändigtvis referera till en juridisk lag. Istället är det lag i betydelsen gemensam som avses. Ordets betydelse har senare försvagats och kommit att betyda ungefär lämplig, passande, till det gemensamma eller mera fritt varken för mycket eller för lite eller lika mycket som alla andra.

funderar på att bli huvudrollsinnehavaren
i mitt liv.

göra något wild n crazy
så jag har något spännande att berätta om när jag blivit gammal
som gatan.

Hemmakväll i Ekholmen har ett ex av Y tu madre tambíen.
Det exemplarets fodral tog det mig omkring sjutton minuter att leta fram
i hyllan märkt 'drama'.
Väl funnen insåg mannen bakom disken att skivan var borta.

Hemmakväll på Klostergatan har också endast ett ex av filmen.
Där fick jag hjälp av Johan med mitt letande. Tillsammans la vi ner
ungefär fem-sju minuter med att kolla rad ut och rad in. Sen kom kvinnan
som jobbade, och sa att den skivan var trasig.

Kul. Verkligen kalasbra.

kaos har flyttat.
adess: inuti mitt huvud.

<3

Att titta in i mina två små rum är som att titta rakt in i min kropp.
Ganska rejält stökigt men på ett organiserat vis.
Prylar och skit överallt. Vet inte ens varför jag väljer att ha kvar vissa saker.
Hur svårt ska det vara att slänga ett kvitto från Hemmakväll?!

Om man stänger igen dörren till mitt rum där sängen står
blir det med detsamma en obehagligt instängd luft, men som man inte märker
förens man öppnar dörren och går ut där ifrån.
Känner en parallel till livet i det hela.

Jag börjar landa efter resan nu. Det är inte klokt hur mycket mer levande jag känner mig de gånger jag är där jag trivs allra bäst: alperna. Veckan var underbar och vi hade extremsol varje dag. Jag skojar inte. Smörjde snoken med +50solskydd och tro inte att jag undkom en röd tipp för det. Nope, så den fjällar lite härligt nu. Gosch jag får lyckorus i hela min kropp när jag tänker på St Anton. Nu är jag övertygad om att det är där jag ska tillbringa kommande vintersäsong! No doubt.

Dessutom, efter att ha haft årets (hittills) bästa vecka har jag nu rundat av med dagar i Stockholm med Anna & Peter. Fick min fina födelsedagspresent som bestog av Fotografiska museet & en fyrarätters på en italiensk restaurang. Herregud det var så gott så jag vet inte hur man ska beskriva det. Blev totalmätt och var till och med tvungen att överlåta det sista av min efterätt till Anna. Sällan det händer att jag inte kan få ner efterätten på grund av platsbrist i magsäcken. Men den va ju överfylld av 293841 andra goda saker liksom. Igår mötte jag upp med Anna vid lunchtid, för att göra det man oftast gör vid lunchtid: äta lunch tillsammans i Gamla Stan. När vi hade sagt hej då så vandrade jag bort mot Slottet, där var det ifullgång med längdskidåkning tydligen. Satt i solen en stund och göttade mig med en kaffe. (Den här gången med rätt sorts mjölk) Etc, etc, etc..

(meningen med det här inlägget var att jag skulle rada upp alla vuxensaker som jag ska göra idag. självklart ville inte internet som jag ville och valde därför att ta bort vad jag skrivit...såatthee. Ni får använda fantasin. Bjuder på en bild istället. En smula roligare aight)


home sweet home - om några månader

norsk rap. jag relaterar det till fina minnen.
nu är jag i en period av oslo-saknad.

kolla upp:
karpe diem feat. samsaya - Ett under par
karpe diem - Farlig

blabla, jag vet väl inte.. råkade bara upptäcka att de va norska. kanske är norges sämsta svar på rap, eller deras bästa. dunno meeeen om någon vet bättre så gimmie tips då

Fast av ditt hår att dömma hade du nog hälsat på barberarn ett par gånger
en vild gissning bara..

Om ett dygn kommer jag antagligen springa runt och ha panik. Anledning: Jag har inte börjat packa någonting över huvudtaget. (än en gång Huuuuuur tänker jag?!)  Och om två dygn är jag på en helt annan plats i världen. Kommer bli totalt underbart.

Jag saknar det lite ibland, nästan frenetiskt mycket.
Dessutom gör det ont med ovetskapen om ifall man någonsin
 kommer träffa varandra igen.
Förhoppningsvis får jag det, åtminstone några av dem.
Jag knyter tummen hårt i min hand och önskar
att jag får chansen att springa in i /namn/ nästa gång vi är i samma stad.

Att föra över pengarna från norska banken till min svenska är någonting som jag dragit mig för, i två månader. Anledningen är nog främst att jag är medveten om att en känsla av besvikelse kommer sprida sig i mig, ända in i märgen. Att vara borta i nästan 4 månader och komma hem med ett ihopskrapat sparkapital som går att likna vid en månadslön i sverige, det känns. Och det känns på ett ångestframkallande sätt. Den norska drömmen gick inte att finna för mig. Eller berodde det på ren otur, otajmade tillfällen och en uppgivenhet som infann sig lite för tidigt hos mig?

Det är först nu, två månader efter att jag flyttade där ifrån som jag inser hur mycket de månaderna gav mig. (Livet handlar ju trots allt inte bara om att tjäna så mycket pengar som möjligt, åtminstone inte när det gäller för mig.) De månaderna jag levde i Oslo har gett mig insikt i mycket. Jag klarade av att bo ensam (tillsammans med 11 stycken andra) i en vad jag skulle vilja beskriva med det målande ordet knarkarkvart. (Tänk er valfritt rum ur Trainspotting så är ni i närheten av hur miserabelt det såg ut i första lägenheten.) Anledningen till att jag stod ut med att bo i en lägenhet där inbrott när alla var hemma förekom, där mögelstanken slog emot när man kom in i hallen och där sena nätter med för mycket öl var ett faktum är tack vare att jag hade min fina Kajsa vid min sida. Det betydde mycket, att åka med henne gav mig ett lugn. Jag har alltid en bit av mitt ”hemifrån” med henne.

Andra saker jag lärde mig när vi bodde i Oslo var att inte ta saker så allvarligt och att allting på något vis alltid går att fixa. Det finns alltid flera alternativ än det man just är fixerad vid för stunden. Det gäller bara att lära sig öppna ögonen och upptäcka att det finns fler vyer och lära sig att se situationer ut flera perspektiv.  Dessutom vet jag inte hur många människor man bekantade sig med där borta i grannlandet. Tillslut släppte alla barriärer och att prata med nya människor var inget hinder för mig längre. Vilket ananrs kan va ganska jobbigt för mig.

Det tråkiga är bara att jag i vanans tecken snabbt faller tillbaka till livet man skapat hela sin uppväxt, här hemma i Linköping. Här finns en roll att falla in och tillbaka i. Folk tror sig veta exakt hur man ska bete sig och se ut. Jag är lite trött på det nu. Jag menar, alla utvecklas vi ju med årens gång, man ändrar sätt och tycke.

När de spärrar jag satte för mig själv som liten kommer tillbaka än en gång för att blockera mig och jag åter igen blir den där enligt mig blyga, i vissa situationer lite smått osäkra personen blir jag nästan förbannad på mig själv. Kan jag inte bara komma över det? Fast det är ju bara utåt, inne i huvudet har jag helt klart min egen bild av saker & ting, vad jag tycker om och värdesätter. Men jag förmår mig inte att få det ur mig, det går inte att sätta konkreta ord på vad jag har för visioner men dom finns här inne, välbevarade…

De finaste timmarna på dygnet, när allvar och verklighet inte riktigt existerar, de timmarna fattas mig något oerhört just nu.

När natten sakta går mot dag. När daggen från sommarmarkens mjuka gräs försiktigt kysser mina fötter. Jag vill vandra hem genom natten och jag vill ta ett extra djupt andetag, suga in den kalla friska luften genom näsan och tänka att det här, det här är livet!

Minns de ljuva, ljumna nätterna i somras. Jag och du gjorde ofta sällskap hem från krogen, för att båda var lite vilsna och behövde någon att prata med. Vi höll oss vakna den långa vägen hem i natten. Du gick där, pratade på, lyssnade & skrattade till. Efter en bit på vägen fanns en trasig bänk. Där brukade vi stanna ett tag och andas in livet. Ibland hann solen stiga högt, innan vi ens hunnit passera Berga. Väl framme vid brytpunkten kunde vi trampa sten till grus i tusen timmar. Sedan uttalades löften som aldrig skulle komma att hållas. Det fanns en charm i det, för jag visste att samma löften åter skulle viskas några drömska nätter senare.

Jag saknar det.
Och det bästa av allt med den här sortens saknad är att jag vet om att det snart är dags igen. Snart går vi där på fuktig asfalt, med solkysst sommarhud och diskuterar det fina med livet än en gång.

är utan ord och kunskap för att ens kunna försöka förklara för er hur fint det känns att fylla år idag. hur varm jag är i hjärtat. hur mycket jag älskar min familj och mina vänner. det var inte alls ångestframkallande som jag tidigare varit övertygad om att det skulle komma att vara.

Fortsätter mitt år såhär kommer jag må mer än väldigt bra kan jag lova!

En fruktig Pac Man!!