Years Ago
Jag minns när den här bilden togs.
I vanlig ordning längtade jag större delen av året på att snön skulle falla, och när den väl föll väntade jag otåligt på att det skulle bli tillräckligt mycket för att de skulle öppna Tolvmannabacken.
(En i sig väldigt superliten skidanläggning i ett samhälle några mil från staden jag växt upp i.)
Snön kom och anläggningen öppnade! Pappa tog med mig dit en eftermiddag, troligtvis efter en hel del tjat från mitt håll. Minns när vi svängde in på den öppna stora parkeringsytan, backarnas bländande snö slog emot mig som något storslaget och vackert.
I vanlig ordning va jag lite blyg och osäker när jag stod i liftkön till ankarliften. Det va bara jag som skulle åka, pappa stod i slutet av backen redo med kameran. Men med lite support och peppsnack från hans sida kändes det bättre och jag tog mig upp.
Första åket brukar ofta vara så laddat tycker jag. Så mycket förväntan och lycka blandat med ringrostighet.
Ofta kan jag bli lite besviken för jag vill så mycket på en gång. Men sen efter några åk känns allt som det ska, man vill inte sluta, åk efter åk. Det går aldrig att bli mätt på det.
Men den här dagen fanns inte energin där. Det kändes så hemskt att inte kunna njuta till fullo av varje sväng, av kylan som slår i ansiktet, njuta av farten och av magin som ska finnas där. Känslan av att inte kunna hålla kroppen i den position jag ville var hemskt jobbig.
Men det va faktiskt inte så konstigt den här dagen;
Det visade sig att jag hade åkt omkring med 40 graders feber.
Inga konstigheter att snowboarden kändes en aning svårstyrd, att kroppen va som bomull, helt lam. Det va ju som tur var bara lite feber. Men jag kommer aldrig glömma den dagen. Minns att pappa sa att det syntes på lång väg att någonting inte stod rätt till.
Nu har det gått flera år sedan jag va i Tolvmannabacken några mil från min hemstad. Men om jag bor i Sverige den här vintern kommer jag nog absolut åka dit. Ta med varm choklad i en termos, grilla korv över öppen eld och njuta så mycket det går i de backarna som nu ett par år senare knappt går att kalla för just backar.
För att för varje år som går tillkommer mängder med insikter. Man får perspektiv till saker. Efter två säsonger i St Anton har Tolvmannabacken krympt en aning för mig. Men många minnen finns det, och visst är den bättre än att inte få åka alls!