WEASE

Där elljusspåren ledde hem till middagstid. Där allting var modernt runt sjuttiosju. Där låghusen slutade och skogarna tog vid där bodde jag, där bodde du. Där bodde jag och du.

Inga jordskalv där vi bodde, ingen frös och ingen svalt. Men det skälvde när du rörde vid mig
du var sjutton jag var sexton och jag skolkade från allt. Jag ville bara vara med dig, jag ville bara vara med dig.

Nu får jag höra att du lever då och då ifrån en vän. Det verkar  som om att allting är okej. Jag undrar om du nångång är tillbaks dit igen, och kanske undrar över mig. Du kanske undrar över mig.

Där låghusen slutade och skogarna tog vid. Där allt var tyst och stilla som på kort. Där nätterna viskade om ett sporrande liv och när ingenting var gjort, då när ingenting var gjort.

Det är lätt att tänka bakåt när förvirringen tar fart
och när jag känner så då tänker jag på dig. Allt är så förgängligt allting kan briserna snart. Men du är oförstörd för mig. Du är oförstörd för mig.

Men tiden har sin rätt att förändras där den går
och den är hos dig nu, hos dig och din vän.
Jag ska aldrig mera lägga mig med huvudet mot ditt hår och aldrig älska dig igen.
Aldrig älska dig igen.

Men vid vägen längs bäcken som sakta ledde hem, där är himlen lite närmre för mig. Där har tiden gjort en hållplats för oss och allt som hänt,
dit kan jag gå och sakna dig. Dit kan jag gå och sakna dig.

Men nya dagar väntar med nya tidsfördriv och allting liksom kräver mera nu. Så ta dina minnen och försvinn ur mitt liv, älskade, älskade du.
Älskade, älskade du.