WEASE

På gatan där jag bor lyser solen nästan jämt. 

Till och med de dagar som det regnar skiner det.

 

Och det kan ju vara trevligt kan man tycka, fram tills det att den gått ner. För då har jag stått där med vidöppna fönster för att ändå kanske klara av att få ner tempen till typ..28 milda grader. Men när solen inte lyser in längre blir det ju genast freezzing kallt. Detta gör ju att elementstackarna blir alldeles i från sig av förtvivlan i hur vi ska ha det. Ska de va kalla eller glöheta?! Heta som lava vill ja ha dom då. Men det förstår såklart inte dom. Så då får jag ta till knep (har man bott i Norge på vintern vet man hur kallt det kan bli i en lägenhet utan element). Tjocktröja på, pyjamasbrallorna lika så. Fram med ett par sockar och det extra duntäcket. Då vet jag att det räcker, då kan jag somna gott. 

 

När nästa dag gryr och det är dags att käka frukost brukar jag slå ett öga på min underbara termometer

(som kändes som en väldigt vuxen investering. Den visar både tempen ute & inne, ser man på!) Då har värmen ganska naturligt stigit under natten så man kan nästan kalla det för vårdagjämning fram mot halv åtta tiden.

Sedan fortsätter dagens hela kretslopp av årstider att rulla på. Till lunch är det försommar i vardagsrummet, sedan är det olidlig hetta som i en julidag, där fram mot fyratiden på eftermiddagen.

Det är då jag börjar vädra som en tok igen...

 

Nog kan det låta klyschigt som sjutton men har man tak över huvudet, mat i kylen och en underbar familj har man allt. Vi pratade lite om sånt imorse, när Nyhetsmorgon va på tv och när kaffet va nybryggt.

Det finns så många saker som går att ta för givet.
Så många saker som är självklarheter i vårat land.

Om jag kunde skulle jag rädda hela världen, bjuda hem alla på kaffe och vi skulle leva lyckliga i resten av våra liv.

Istället gav jag en banan till en ung kvinna som såg livrädd ut, när hon satt där i ösregnet med en filt om sig, med en pappmugg i handen, utanför Ica i Tannefors här om dagen. Va det det bästa jag kunde göra för henne? Nej antagligen inte. Men just då kom jag inte på någonting annat att bidra med.
Det kändes ganska patetiskt och sorgligt men det kändes bättre än att bara gå förbi.

Ons 17 september

Sergels torg, Stockholm

Vid lunchtid

 

Its a little bit funny.

 

 

det där med hur man sett ut genom åren. 

slutar aldrig förundras.

fantastiskt.

 

Jobbhelg. Och allt vad det innebär.

 

Håller inne tankar och känslor som jag inte

förstår. Som borde kommit länge sedan. Men ibland kommer väl grejer ikapp när man minst väntar det.

 

Har börjat drömma mardrömmar igen. Men den här gången beror det inte på någonting annat än hjärnans fantasi.

 

Är lycklig att det blivit höst och över att jag typ känner mig helt bra igen. Några veckor till sen ska nog hela jag va som vilken människa som helst igen.

 

 

Nu står du där på gatan, sargad av tiden. Huden är grå och din hållning förvriden. Vill säga någonting men kan inte tänka klart. Känslor bubblar upp utan att tänka tillbaks.

 

Allting har förändrats. Men jag gav aldrig upp dig när du försvann. Två hjärtan i brand, du gjorde näst intill allt för att kunna förbli min man. Min kärlek till dig vill alltid finnas kvar. Men för att klara av livet min vän, måste man ibland rannsaka sina svar.

 

Att vara ärlig mot sig själv är inte alltid det enklaste att klara av. För att lyckas med det måste du välja dina val. Det finns genvägar min vän,  dom som du gått så många gånger. Dom känner du igen. Men det är inte rätta vägen, du går vilse och faller tillbaka igen. Jag önskar jag kunde bära dig på mina axlar än en gång. Men det är över nu, vi kommer aldrig mer mötas, det är precis som med slutet i en sorglig sång.