WEASE

Någonting som skrämmer mig ibland är mitt förhållande till drastiska förändringar.
Min reaktion när någonting väl planerat plötsligt ändras. Hur jag reagerar är förvisso olika beroende på situationen och jag tror vi alla är ganska lika på den punkten. Men just den där känslan, när de förhoppningar & förväntan, längtan & alla tankar man haft omkring en sak som ska hända just den där dagen om säg en vecka, tre månader eller såväl ett år inte längre kommer att stämma överens med den faktist kommande dagen. Att det inte längre kommer bli som man trott, sagt och hoppats. Då är det alltid någonting litet inombords som brister. Det behöver inte vara någonting som kan trycka ner mig för en längre tid, absolut inte. Men nog kan det gå en känsla av vemod och besvikelse igenom kroppen under bråkdelen av en sekund. Efter en kort stund kan det redan börjat gå över, nya planer och känslor har börjat ta fäste och gro, som om likgiltighet till situationen, & fasan för att fastna, trampa runt och gräva ner sig skulle vara det värsta som någonsin skulle hända. Men skulle det vara så farligt då? Att någon gång ibland bara känna den där känslan av förlust och tunghet. Att inse att det inte alls blev som förväntat, att det inte var likt ett dugg det man faktist trott. Att det inte känns som man vill känna eller bli som man vill.

Andra gånger kan jag rent ut av bli förvånad och till och med lite arg över mitt sätt att känna & bete mig när någonting vardagligt händer. När det är samma visa gång på gång men inombords känns som att det händer för första gången. Jag ser mig själv stå brevid någon som föreställer mig själv. Hör pratet, känner känslorna och självklart är det jag, men just då känns det så främmande. Att jag är hundra mil ifrån den personen, som är mig själv. Som om delar av hjärnan följde några fasta punkter, totalt osamanhängt och olikt resten av tänkandet. När det behövs lite extra insats för att ta ett beslut får den en knäpp och slår till, slutar sammarbeta och motstretigt ska ta över hela skutan. Va kapten på ett skepp som inte är ens eget, som seglar i saltvatten istället för sötvatten. Som går med segel istället för motor. Det blir kaos helt enkelt. En missmatch som inte matchar. Och efter tusende gången borde man väl ändå lärt sig att veta hur man ska slå emot? Veta att det går över lika snabbt som det dykt upp och att det bara handlar om någonting abstrakt, en illusion som går att förändra.